Ont i hjärtat, varning för deep shit
Inne på femte dagen av vila här hemma. Börjar känna hur jag sakta men säkert frisknar till. Imorgon blir det jobb och jag ser verkligen fram emot att träffa mina kollegor på jobbet! Törstar efter mänsklig kontakt här hemma!
Denna vilande tid är såklart uttråkande och därför har jag på allvar letat lite bloggar att läsa utöver de vanliga. Halkade in på en blogg där en yngre tjej med en uppenbar ätstörning skriver om sina dagar. Jag blir rädd över de hon skriver, men vad som skrämmer mig ännu mer är hur andra tjejer som skriver om samma problem "peppar" detta sjuka och destruktiva förhållande till mat och träning. Så obehagligt att se hur de berömmer varandra när de klarat sig utan att äta något på en hel dag och dessutom tränat. Det är helt otroligt vilket självdestruktivt förhållande till sin kropp dessa tjejer och säkerligen många andra har. En del får kämpa hela livet med ett destruktivt beteende, medans andra har som tuffast i nedre tonåren när man är skör och lättpåverkad.
Jag talar absolut inte om att äta rätt och träna utan om självsvält, bokstavligt talat. För alla kan vi nog hålla med om att vi ibland känner oss obekväma i våra kroppar men vi slutar inte äta för de. Vi kanske ändrar vår livsstil och blir hälsosammare. Vi börjar träna och äta mindre godis, men vi slutar inte att äta. Det är de som skrämmer mig med dessa småtjejer.
Jag tänkte berätta lite om mitt eget förhållande till kropp, mat och träning när jag var yngre. Under min barndom har jag hållit på med alla möjliga sporter. Jag var otroligt aktiv, red, spelade fotboll, friidrottade och höll på med voltige. Jag fortsatte med ridningen tills för något år sedan och började även spela bowling i början på högstadiet. Jag har alltid älskat träning i olika former och gör fortfarande. Nu är det främst gym, löpning och bowling. När jag var liten var jag absolut inte kraftig på något sätt, ytterst normal. Jag var otroligt vältränad och muskulös. Men vad jag också var och fortfarande är - Kobent. Dvs. benen är inte riktigt raka utan knäna går ihop. Jag kommer aldrig att vara särskilt förtjust i de men jag avskydde de när jag var liten. Tyckte de fick mej att se "tjock ut", vilket jag absolut inte var, tvärt om!
Jag åkte tåg varje dag till skolan under grundskoleperioden eftersom att jag valde att gå i en musikskola som inte låg där jag bodde. Eftersom att jag började ungefär samma tider varje dag så var det många bekanta ansikten som tog mitt tåg varje dag. Jag minns att det var en kille jag tyckte var jättesöt och jag tror att han tyckte det samma om mej. För vi brukade se lite på varandra i smyg sådär som man gör. En dag på väg till träningen såg jag att han och några kompisar till honom satt på tåget. Han och hans kompisar satt en bit bort på tåget men det syntes tydligt att de pratade om mig och min tjejkompis och de framgick även outtalat att de tyckte vi var söta. När vi sedan reste oss för att gå av tåget hörde jag hur någon av killarna som inte förstod bättre kläckte ur sig "Men, hon är ju tjock". Varpå en av de andra sa "Men sluta, så kan du ju inte säga, hon kan ju bli ledsen". Jag visste direkt att de här inte var menat till min kompis som i princip bara var skinn och ben, de va menat till mig. Bara för att mina lår och knän gick ihop. Jag tog så OTROLIGT illa vid mig och kände mej verkligen tjock och ful, där och då. Trots att kommentaren med all säkerhet inte fälldes för att såra så hade den gjort just de, sårat. Att jag fortfarande kommer ihåg den här händelsen trots att de var mer sju år sedan förklarar hur djupt den satte sig i mig.
Man har ingen större koll på näringslära vid den där åldern och jag minns att jag försökte "banta" under en period. Perioden var ytterst kort men vad jag minns åt jag väldigt lite för att vara så aktiv som jag var. Förstår än idag inte hur jag orkade bry mig. Jag skulle inte säga att jag hade en ätstörning, snarare att mitt självförtroende verkligen fått sig en rejäl käftsmäll. Som jag sa, man är så lättmottaglig för kritik i den där ålder. Saker man idag skakar av sig kunde få en att gå och tänka negativa tankar och må dåligt i flera veckor.
Utöver denna obefintligt korta period anser jag mig ha ett väldigt sunt förhållande till både mat och träning! Jag älskar dessutom mat alldeles för mycket för att svälta mig själv! Dessutom vet jag hur otroligt skadligt det är! Nej, jag äter både mat och godsaker och så får det bannemej förbli. Men dessa tjejer fick mig verkligen att reflektera. Jag vill egentligen bara skriva en stärkande och kärleksfull kommentar till dem men vet att jag skulle framstå som en moralkärring i deras ögon. Tiden får helt enkelt ha sin gång och förhoppningsvis får de professionell hjälp så att de kan bli friska.
Kram
